Bebisen var beräknad att födas den 5 mars...hade planerat att vi skulle få redan i februari eftersom jag brukar få för tidigt och vi planerade även att åka hem direkt 6 timmar efter förlossningen, men tänk så annorlunda det blev :-) Den 17 mars runt kl.20 fick jag som mensvärk, eftersom det inte gjorde speciellt ont så ignorerade jag det eftersom det kändes som förvärkarna brukade göra. En timme senare upplevde jag att magen var konstant stenhård och det släppte inte utan var som en enda stor sammandragning, ringde förlossningen och dom ville att vi skulle komma in med tanke på att mina tidigare förlossningar gått så fort. Ringde hit mamma som skulle passa barnen. Kom in till förlossningen runt 22.30 och blev visade till ett rum direkt, rum 4 minns jag att det var. Fick ligga med ctg och sen undersökte dom mig och det var öppet 3 cm, trodde fortfarande inte det skulle bli bebis så jag trodde vi skulle bli hemskickade men dom bad oss stanna. Nu tyckte jag allt stannat av för jag hade inte det minsta ont längre så vi gick ut till dagrummet och fikade lite och tittade på tv. Runt kl 01 var vi tillbaka på rummet och jag satte mig på sängen och det bara small till kan man säga, monstervärkar från helvetet så jag var tvungen att hänga på Micke, det gick knappt att andas sig igenom dom och jag kände att nu går det undan... Micke ringde på personalen som genast plockade fram alla grejer som behövdes och sen fick jag den underbara lustgasen :-) Dom undersökte om det hänt något och nu var det 6 cm. Strax efter det började krystvärkarna och smärtan vid värkarna var outhärdliga med tanke på hur fort det gick nu. Minns att vattnet gick där någonstans också. Dom bad mig trycka på och jag krystade och krystade men dom sa att det var en envis unge för huvudet tittade fram hela tiden men åkte tillbaka varje gång, dom bad mig ta bort lustgasen för att få bättre kontroll men jag vrålade "NEEEEEEJ!" så jag fick behålla den, hann faktiskt tänka att jag lät som trotsiga Astrid mitt i alltihopa med mitt nej där... haha. Jag inbillade mig att det skulle bli en jättebebis eftersom jag gått över tiden 13 dagar så jag kämpade nästan emot lite för jag tänkte att den kommer aldrig ut med sitt enorma huvud, det blev inte bättre av att barnmorskan hela tiden sprutade på babyolja, såg framför mig hur jag spruckit ända till arslet då dom inte gjort så vid mina andra förlossningar. Till slut blev dom nästan lite arga på mig för bebisen behövde komma ut nu så dom la upp mina ben i såna där ställningar som finns på gynstolar och bad mig ta tag i ett par handtag på sängen sedan pressa dom ner min hake i bröstet och efter ytterligare några krystningar kom han äntligen ut kl 02.16, fina Walter med massa mörkt hår, 3710 g och 52 cm... han hade dock bajsat en hel del på väg ut så det dröjde en stund innan han kom upp på mitt bröst då dom fick torka av honom först :-) Efter moderkakan kommit ut så kollade barnmorskan om det behövdes sys något men nej inget sprucket denna gång heller, så skönt. Dom lämnade oss ifred och Walter var duktig och åt på en gång, jag kände dock att något inte stämde för värkarna hade inte släppt, hade sjukt ont som det skulle komma en bebis till. Helt plötsligt kände jag bara att nu svimmar jag så Micke ringde på klockan och sköterskan kollade mitt blodtryck och sa bara "mm" sen gick hon, jag fattade då att något var galet och in kommer en läkare, en narkosläkare, barnmorskan och sköterskan... blodtrycket låg på 52/24 tydligen. Dom förklarade att jag skulle på operation för dom misstänkte att en bit från moderkakan satt fast i livmodern. Micke såg livrädd ut stackarn, han fick stanna lvar o mysa med Walter medans dom sövde mig o skrapade ut resterna. Jag förlorade över 2 liter blod så dagen efter fick dom ge mig blod. Walter mådde inte så bra så dom misstänkte infektion först men det var det inte som tur var. Han mådde dåligt för han klarade inte av att hålla blodsockret uppe i väntan på att min riktiga mjölk skulle komma (något som kan ta flera dagar) dom flesta bebisar har energi så dom klarar det men Walter hade gjort av med sin. vi fick stödmata honom med ersättning i kopp. Han föddes ju natten mellan lördag o söndag och på tisdagkvällen kom mjölken så han bättra på sig rejält på natten sen. Micke bodde hos oss sön-tis så vi behövde bara vara själva en natt, han hämta hem oss på onsdag morgon, jag bad han komma redan vid 9 för jag längtade verkligen hem till barnen. Viktor var i skolan men tjejerna var med o hämtade oss och var så klart jätteglada och nyfikna, Astrid hade bekymmer för hon sitter ju bak i mitten i sin stol som självklart är bakåtvänd så hon såg ju inte Walter när vi åkte, trodde hon skulle vrida nacken ur led stackarn :-) Är så glad att allt är över och ännu gladare för att det inte var min första förlossning för det var ingen rolig upplevelse och jag hade nog inte gjort om det. Tog nog två veckor innan jag ens kunde röra mig som jag ville pga yrsel och trötthet. Nu är allt kanonbra och vi har en snäll bebis som bara vaknar för mat en gång om natten så man känner sig oförskämt pigg här :-) Här är lite bilder från underverkets första dagar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar